Until death do us part...
När saker är som de är och när man som man, inte känner att ens integritet respekteras finns det få vägar att välja mellan. Det är ju så många som känner sig manade att vara hon med stort H men få är redo att göra de uppoffringar som ett djupt förhållande kräver . Nej, jag är inte bitter nu, utan en fossil som harvar runt bland trilobiter. Ja, jag har alltid vetat att jag är en utdöende art som på något sätt undsluppit att födas i rätt århundrade. Som alla ting som är av det mer trögväxande arten så gäller det att lägga mycket energi i en relation. Energi tänker många är det som är lika med tid men jag tänker nog att det handlar mer om en passion. Detta förstod de gamla lärda i mångt och mycket och förbjöd onan i oss. Vi behöver passion för att ge till varandra och den varan är det inte alltid så gott om. Att bara möta sig själv ger en tomhet det vet jag och det ser jag i nästan alla. När vi stänger av med andra möter vi bara oss själva och det vi finner är oftast inget vi tycker om i någon större utsträckning. I mötet med andra så uppstår det alltid en bra dynamik om personerna känner attraktion, sen är bara att vara. Attraktion uppträder när man ser varandra och vågar möta varandra. Lagar som attraktionskraft är inte individuella överhuvudtaget, om man inte väljer att leva bara i fantasin för där kan allt hända. Det är när vi delar våra fantasier som de kan bli verkliga och materialiseras. När de får chans att göra det förändras både vi och världen i ett. Att vi skulle vara enormt rika på oändlig energi är mer en slags utopi som livscoacher odlar för att stärka sitt eget kapital. Jag kan förstå den polyamorösa sexibilityvärlden i det hänseendet, att kärlek är som en blixt från klar himmel mellan två individer som möts i stimmet. Ja, kanske är det ett sätt att romantisera att vi vill köra lite old in and out men det är sällan man ser äkta passion där. Mycket få jag känner är verkligen närvarande i annat än sig själv när det kommer till det flersamma. Förmågan att stänga av dynamiken med andra eller använda andra som en verkmästare som kommer och släcker lyset är något som ständigt förvånar mig. Det är alltid en fråga om kompromiss enligt mig och det föder något helt annat tror jag. Ordet respekt är en svår sak att hantera för de flesta och när vi inte kan bli respekterade så leder det till en ständig sinande passion. När någon jämte en har hundra järn i elden och man själv har ett och ett halvt känns livet lite lätt i obalans. Det är sällan man känner sig älskad om man är en man i mängden. Vad är det som gör att man spenderar mer tid med ingen än någon? Jag kan gott förstå tanken med att vara en eremit men det eremiten inte gör är rymmer utan den skapar en vänskap som bygger på sig själv i första hand. Ett själv som söker upp sina demoner och konfronterar dessa samt förgör dem så att eremiten kan bli helt fri från ensamheten fast den är själv. Den kan vandra ut i världen och bli ett med alla och en var. Det finns en frihet i eremiten som jag tycker om den är en stark person. Jag tror på att dela allt och även om man är 10 000 mil från varandra så skall man dela allt. Man känner in varandra hela tiden konstant. Det är kärlek! Det finns ett jag men det är högst temporärt för att det vi skapar tar så mycket större plats än något annat och att tränga undan inget i ett tomt rum är väl inte så svårt. Tyvärr är det så med ensamheten att man får man sällan korn på för den är ju just så undflyende som just bara ingenting kan vara. För några kvällar sedan satt jag och väntade på en vän. Jag är inte ensam för att jag väntar på henne. Hon har rest långt och hon är med mig när jag väntar på henne hela tiden. Någon annanstans finns hon med stort H men vad hon gör vet jag inte hon är mest med sig själv och när hon inte är det är hon lite med mig men lika mycket med andra. Det finns plats för henne med men hon behöver då kliva in i ett rum där jag finns annars är jag tyvärr endast med mig själv och eremiten är jag ju redan klar med. Jag har tur som har en vän som man kan vänta på och att jag vet att jag kan dela allt med alla och en var. Trots att man längtar efter kärleken så klarade den inte av en utmaning, och det var ju det den skulle göra om den var äkta kärlek. Hon med stort H blev till en person med litet h. Det tog ett år att komma på det men på sätt och vis var det värt det ändå. Att jag använt en proxy kanske är väldigt lumpe men det var även något som var utanför min kontroll på så många sätt att jag inte vet mer än att stora H blev ett litet h som i att det är hopplöst, att vi gled längre och längre bort var nog ändå oundvikligt ju fler aktörer som äntrade scenen. Hennes och mina behov var inte förenliga och vi möttes lite hastig på en perrong. Det var många tåg som valde att stanna på hennes sida men bara ett på mitt men det var tillräckligt för henne. Att sörja är vist, jag sörjer alltid en förlorad kärlek för det är så man kan klara sig vidare så jag kommer att vara lite återhållsam ett slag mina kära vänner, tack för att ni väntar på eremiten. Er salige LORD BYRON |
Added 27 feb 2019 Debate articles regarding sexuality and identity #Woman as bottom #Psychological dominance
You cannot see or post comments since you are not logged in.